Påsken planerad

Det här veckan har mest gått åt till att planera påsklovet, med ganska stor framgång. Först åker vi till Prag, torsdag 5:e till söndag 8:e. Vi har efter ungefär femtio turer fått tag på ett hostel som ligger väldigt centralt, men som kanske inte är det mest prisvärda även om det är ganska billigt. Det blir väl lätt så när man åker iväg på påsk. Det verkar i alla fall som om det inte kommer att vara så väldigt stängt trots att det är påskhelg - det är bra.

Sen, på tisdagen den 10:e, åker vi till Kaprun på skidresa. Hittade ett bra erbjudanden med liftkort och lägenhet och frukost och grejer till schysst pris. Sen hoppas jag att vi hinner komma hem i lagom tid för att åka till Astrid och äta Osternjause. Visserligen en vecka för sent, men det blev lättare så.

Sista veckan blir det rätt lugnt. Jag åker med största sannolikhet till Stockhom den 20:e på möte med HAN, men det blir nog bara nån dag. Finns ju inte så mycket roligt att göra i Stockholm.

ÖM-guld, ÖM-guld, ÖM-guuuld...

Österrikisk mästarinna!! Precis som jag ville!

Det var verkligen jämnt idag. Före oss, i den andra semifinalen, spelade Skofja 7-7 mot Zell. De följdes åt hela tiden. Sen lyckades Skofja ganska välförtjänt klämma in bollen i förlängningen. Mycket bra för oss, eftersom vi då bara behövde klara vår semifinal för att vara säkra på att vara bäst i Österrike.

Vår match var också mycket jämn. 1-1 efter första perioden, 3-2 efter andra. De tog ledningen, vi hämtade upp. Fast i början av tredje fick vi en straff emot oss, och till min stora förargelse misslyckades jag för första gången i mitt liv att rädda en straff under ordinarie matchtid. Morr. Fast österrikarna (även om jag tror att det var en schweiziska som la straffen) lägger så konstiga straffar, så jag är inte säker på att det räknas. I alla fall kändes det lite hopplöst att ligga under med 4-2. Jag var beredd på att förlora, vi har faktiskt haft lite för mycket tur under säsongen, men först lyckades Juliane sätta 3-4, och sen gjorde Karin utjämningsmålet med två minuter kvar. Matchen levde igen! Med 90 sekunder kvar att spela blev Wiens lagkapten utvisad efter en riktigt ful tackling. Och minsann, Juliane gjorde ett mål till!! Nu gällde det bara att försvara i 40 sekunder. Det var svettigt, men när Wien plockade ut målvakten lyckades Karin snyggt lobba in bollen från egen planhalva och fastställa slutresultatet, 6-4. Segern hemma, hurra!

Alltså spelar det ingen roll hur det går i finalen nästa vecka. Fast det är ju roligare att vinna helt än bara litegrann. Och vi vann ju faktiskt mot Skofja i höstas, även om det var knappt.

Två små problem återstår dock. Dels är det den stora prisutdelningsbanketten för alla österrikiska mästare - den hålls nästa år. Men jag ska ta mig tusan åka ner hit, bara de tar reda på när det är. Sen är det Europacupkval i september. Om det är i Danmark, som det gissas, kan jag tänka mig att vara med, men det spelas förmodligen i september, vilket innebär att jag måste vänta med min övergång. Inget spel i Riga (om det nu blir av), alltså, och inget DM. Fast Europacup är coolare än DM. Dessutom har jag upptäckt att jag måste betala min övergång till Burås själv - 100 Euro. Gillar jag inte.

Fast det är bara små problem. Nu ska jag vara nöjd en vecka, fram till finalen, så får jag se om jag är lika nöjd efter den!

Inget särskilt

Snön försvann, men nu regnar det. Och de där 21 graderna vi hade för en vecka sen lär dröja ett tag innan de kommer tillbaka.

Igår var det trots allt rätt kul på fotbollen, åtminstone när vi spelade. Jag stod i mål en liten stund under övningarna, men det var det tråkigaste jag gjort på länge. Antingen sköt de tåpajar från två meters håll, eller så kom bollen rullande lite långsamt på golvet. Får man en hård boll på sig när man spelar får man frispark, förresten. Jag tror inte att de reglerna är erkända av FIFA.

Fast jag blev tillfrågad om jag ville spela i deras avancerade grupp på onsdagar. Jag måste nog erkänna att jag hade räknat med det. Min ödmjukhet må vara omtvistad, men jag törs nog helt ärligt säga att jag är lätt bäst på den kursen. Lätt. Och det säger mer om kvaliteten på österrikisk damfotboll än om min fotbollstalang.

Sen frågade Sabine, ännu en Sydtyrolare, om jag inte ville komma på fest hos dem i deras WG på kvällen. Jättekul, och väldigt praktiskt, eftersom det visade sig att hon bodde på Bergmanngasse - dvs tvärs över gatan från oss sett. Mycket bra. Festen var kul även om det var lite ansträngande att försöka förstå all tyska framåt kvällen när det började bli högljutt, men eftersom alkohol har en främjande effekt på min tyska så jämnade det ut sig. Kom hem vid två och insåg att Johan inte alls ville prata med mig, eftersom han skulle upp löjligt tidigt för att åka skidor i Nassfeldt.

Den skidåkningen hoppade jag över, eftersom vi spelar den viktiga, viktiga semifinalen mot Wien imorgon, och jag vill inte riskera knät nu när det nästan är bra. Det höll rätt fint på träningen i veckan, så nu ska jag verkligen göra mitt bästa för att leva upp till mitt rykte som svensk. Jag vill vinna!!!

Väder och lotteri

I Österrike kommer väderleksrapporten och lotteridragningarna i samma svep efter nyheterna. Det finns en viss logik i det, eftersom jag aldrig har varit med om sådan inkompetens när det gäller att förutspå vädret.

Prognosen för idag visade omkring fem plusgrader och regn. Stort omslag, usch. När jag vaknade i morde så var vädret faktiskt det väntade, dvs regn, regn, regn, regn. Nu har det gått över till snö, av alla nederbördsformer. Det är tredje gången sen jag kom hit som jag överhuvudtaget har sett snö i Graz - och det kommer dagen efter att det har varit 21 plusgrader. Men - nu kommer twisten. Om man tittar på Österrikes vädersida, så säger de att det även idag ska bli tjugo grader och sol. De har alltså sen igår ändrat prognosen, och detta till nåt helt annat och alldeles fel?? Jag kan inget om meteorologi (förutom möjligen känna igen ett och annat moln), men jag tycker att det är mycket konstigt...

[Hyfsat] stark debut av Ivarsson

Nu har det hänt. Jag har spelat mitt livs första riktiga innebandymatch som utespelare. Mitt knä är inte bra nog att stå i mål med, men det duger till att springa med, så med motiveringen att jag kan springa och faktiskt är svensk föreslog jag för Heidi att jag skulle få vara med som utespelare på matchen mot Skofja Loka. Det där med svenskheten vägde tungt, så visst gick det bra.

Jag fick spela toppforward, av alla positioner. "Du gör bara det du brukar, fast tvärtom", var det nån som sa, och det stämmer ju faktiskt på sitt sätt. Det var faktiskt jättekul, åtminstone i början. Jag gjorde assist i mitt första byte (matchens enda, eftersom vi bara lyckades klämma in ett mål till, och det gjorde Anja alldeles själv), men sen hände väl inte så mycket roligare saker mer än ett stolpskott i andra perioden. Stryk med 8-2 blev det i slutändan. Det bådar inte helt gott inför semifinalen om en vecka. Fast det finns ju inte en chans i världen att tippa utgången på matcherna i den här ligan - efter oss spelade Wien mot Skofja Loka, och österrikiskorna vann den matchen rätt lätt. Vi har slagit Wien båda gångerna under säsongen, så logik och tidigare resultat är ganska menlösa när det gäller att gissa framtiden.


Efter matchen satte vi igång att fira, eller möjligen dränka våra sorger. Prosecco, vin och öl satt inte alls dumt - det gällde ju att komma ikapp de som satt i Graz och firade St Patrick's Day sedan lunchtid. Det gick ganska bra att komma igång, faktiskt, och vid fyra satt jag och så småningom Angelica med de andra på O'Carolan's vid K&Ö. Sen hoppade jag och Angelica vidare till Tero för att dricka Minttu, och sen gick de och bastade medan jag gick tillbaka till mina vänner som hade hunnit förflytta sig till Brot und Spiele (stället där jag träffade min tyskagrupp kvällen innan). Där åt jag, och sen sa min kropp stopp. Den ville sova. Omgående. Mat i magen, uppstigning halv åtta på morgonen, en match som var ansträngande på ett mycket ovant sätt samt åtta timmars smådrickande tog ut sin rätt och jag tog mig hem till sängen vid elvatiden. Jag var så trött att jag var osäker på att jag skulle orka att gå hela vägen hem, men det gick faktiskt.

Idag har jag (till skillnad från Johan, som var uthålligare än jag och kom hem vid femtiden) varit pigg som en lärka och varit ute och gått i Rosenhain inte bara en utan två gånger (andra gången tog jag med mig det vandrande liket jag hittade i sovrummet). Fåglarna kvittrar, blommorna blommar och det är fantastiskt skönt. Synd bara att det fina vädret ska sluta nu. Sju grader och regn lockar inte på något sätt.

Ivarsson gör comeback

Nu har jag återupptagit min fotbollskarriär, på USI. För att fatta mig kort så var nivån låg. Hoppas kunna utveckla det mer en annan dag, men nu måste jag skynda mig att duscha. Ska träffa min tyskagrupp på om en dryg halvtimme.

Rück-Platz, Tap-Schritt, Tap-Schritt

Idag har jag dansat Rock'n'roll för första gången. Jag såg fram emot det massor, dansa är ju jättekul, men den lilla antydan till karriär jag gjorde inom den genren avbröts av fotbollen. Fotboll är ju onekligen coolare.

Fast nu var det dags att börja om. Först var det ju ett projekt att hitta salen, men jag hade gott om tid, som tur var. Sen, i omklädningsrummet, träffade jag lite oväntat en bekant (alltså inte Elise eller Matjas, som jag ju visste gjorde kursen - fast jag hade nog blivit lite överraskad om jag träffade Matjas i damernas omklädningsrum, förstås): Fiona, som jag spelade volleyboll med i höstas. Kul.

Några minuter efter 18 började vi. Exakt 18.06 hade jag och Stefan lärt oss allt de hade lärt sig på första tillfället: Rück-Platz, Tap-Schritt, Tap-Schritt. Grundstegen, alltså. Sen så gick det inte så värst mycket snabbare resten av lektionen. Lite fart blev det sista halvtimmen när vi tjejer fick lära oss att vrida oss 90 grader i förhållande till partnern, men desto tristare för herrarna som fick titta på medan vi lärde oss. Stefan tyckte väl att det gick lite långsamt, men det blir nog bättre efter hand. Läraren kom flera gånger och sa "superschön, wunderbar", med den omedelbara effekten att jag tappade bort mig alldeles och hamnade på Tap-Tap eller nåt åt det hållet. Han måste ju begripa att han inte kan prata med mig samtidigt som jag försöker hålla takten. I såna fall får han åtminstone prata i takt med musiken.

Musiken, ja. Det var jättekul att lyssna på lite 50-talsrock i början, men efter en och en halv timme mattades entusiasmen. Jag såg verkligen att ledaren hade en skiva med 50 Rock'n'Roll-Hits, men han använde nog inte mer än fem. För att citera Stefan: "Jag ska inte lyssna på det här när jag kommer hem, i alla fall..."

Slutligen skulle jag vilja tillstå att vårt nya diskmedel luktar som groggvirke man skulle kunna hitta på Lidl. Det är ju trots allt Frische Citrus.

Kul (!) kurs

Kursen i Human-Computer Interaction är faktiskt rolig. Lite lagom flummig, så där, och en föreläsare som ser ut som Peter Jackson. Han är britt också, så det är ganska skönt att lyssna på hans engelska. Han brukar ge en massa roliga exempel på dålig design - det finns många... Här, till exempel, kan man titta på trasiga saker.

Kvidevitt!

Väl tillbaka i Österrike inser jag att det jag tyckte var vår i Göteborg står sig om inte slätt så åtminstone lite blekt i jämförelse med Graz. Fåglarna kvittrar, alla möjliga blommor blommar så att det till och med luktar när man cyklar förbi, och så är det varmt. 20 grader mitt på dagen. Om det händer i Sverige går jag i shorts - här hade jag vantar på mig när jag cyklade till skolan eftersom jag inte hade fattat hur det låg till... Det är det som är det trista med vår lägenhet. Den ger ingen som helst uppfattning om temperaturen ute, eftersom den ligger vänd bort mot solen och alltid är mer eller mindre sval (vilket inte ses som något positivt i min värld).

Nu ska jag ut och gå i solen!

Lindchen i Sverige

Problemet med bloggar och andra varianter på dagböcker är att man får så väldigt mycket att skriva om man inte gör det på ett par dagar, men jag får väl försöka få ner det ändå.

Sverige är bra, men vädret är som det brukar. 6 grader och regn (Gbg) eller blåst (Åmål). I onsdags hann jag träffa ett gäng människor i KS-korridoren, gå på mötet som var den egentligen orsaken till att jag kom hem, dricka öl med Henrik, som sen följde med hem till Frida och Emelie, som hade ordnat födelelsedagsfest åt mig. Visserligen kunde jag inte vara med på middagen, men det var ju vin- och gindrickandet efteråt som var det viktigaste. Förutom oss var det Anki (har inte sett henne på år och dag!) och en stackars kursare till Emsan. Det kan hända att det blev lite internt, för hon gick redan vid elva. Henrik gick vid tolvtiden, vid två somnade Anki och resten av oss kom nog i säng vid tre-halv fyra. Men kul var det!

Dagen efter var inte lika kul. Jag kan helt enkelt inte dricka längre. Men jag tog mig ner till stan för att äta frukost med Henrik, blev klippt, men när jag väl var tillbaka på Volrat Tham så attackerade förgiftningskänslorna. Jag skulle ju på AW med Erik, Gurra och Johannes, och ett tag var jag allvarligt oroad för om det överhuvud taget skulle gå att genomföra. Som tur var kvickande jag till precis i tid. Det var hemskt trevligt. Kul att träffa Johannes också, det händer ju inte så ofta nu när han är en working man.

Fredagen innebar lunch med Hanna, babbel i KS-korridoren och så tåg hem till Åmål. Körkortet blev faktiskt inte så illa. Jag blev inte så ful på kortet, även om mamma beklagade att jag bli mer och mer lik pappa.

Idag har det övningskörts (jag hyser inga illusioner, skillnaden är bara att jag numera får övningsköra på egen hand), gett mormor den där utlovade rundan, och så har vi hälsat på farmor. Dit fick jag inte köra, för då hade inte mamma följt med. Hon är en fegis.

Ikväll ska jag iväg med Roger på fest till Thomas Fridlund. Känner inte honom, men det är strunt samma. Melodifestival blir det i alla fall.

Ojämna matcher

Innebandy är verkligen en märklig sport i Österrike. I lördags hade vi ju två matcher mot Zell am See (bara det är ju anmärkningsvärt, liksom, att de godtar det som en lösning på problemet att Zell glömde boka hall förra gången, och att VI dessutom får åka till DEM när det är de som har fuckat upp). Första matchen skulle börja elva. Kvart över var vi där, efter att ha forcerat en snöstorm, oändliga skidbilköer med holländare och så en alldeles vanlig försening. Bara att hoppa in i målet och köra. Mitt knä höll inte med. Precis i början av tredje perioden slajdade jag ut åt höger lite för mycket och fick gå av. Lika bra det, för jag kunde verkligen inte spela bra med det usla knät. Och efter åtta insläppta mål gjorde det mig ärligt talat inte särskilt mycket. Birgit gjorde väldigt bra ifrån sig - jag borde verkligen ha låtit bli att spela tapper och gått av tidigare. Nåväl, förlust med snöpliga 8-2 blev det. Skittrist, speciellt när man visste att man var tvungen att spela en match till mot samma lag bara 45 min senare.

Fast här visade sig det magiska. Jag gick iväg för att hitta något att äta (höll på att avlida, fattar inte att de andra klarade av att spela en match till på fastande mage), och när jag kom tillbaka stod det 7-0. "Surt", tänkte jag - men det visade sig att det var vi som ledde! Visserligen ledde min närvaro omedelbart till att Zell gjorde tre mål, men slutresultatet blev ändå 8-3 till oss. Hur går det till?! Det hade ju varit en grej om vi kämpade oss till ett jämt resultat, men utklassning åt båda hållen är mycket skumt. Säger en del om nivån på innebandyn i det här landet. Sen gjorde det nog en del skillnad att våra sämsta försvarare inte spelade med i andra matchen - en fick ju ställa sig i mål, och en blev skadad. Sorgligt, men sant. Första matchen var nämligen en uppvisning i försvarsmissar, så att vi blev tvugna att ställa om där förändrade naturligtvis en hel del. Slutligen sa Angelica något som var mycket sant: "Tur att vi vann sista matchen och inte omvänt, för det hade varit mycket värre". Ja, det hade varit fruktansvärt irriterande. Då hade det inte känts alls lika kul att dricka öl på Mc Donald's efteråt (för det gjorde vi!).

Och igår hade jag födelsedagskalas. Det var tio pers här och åt kladdkaka och chokladfondue. Mycket vin i present, förstås. Johan Johansson hade med en flaska från sin svärfarfars vingård, det var lite kul.

Idag jobbade jag min första dag som studieassistent. Snacka om slavjobb - men precis den typen av slavjobb som passar mig. Litteratursökning, excelfiler och sortering. Mycket bra.

Brudiga bekymmer

Ibland är det tur att ens umgänge här nere i så stor utsträckning består av män/pojkar/killar. Nu när jag kom hem upptäckte jag att jag har varit på fest i kväll med eyeliner på bara det högra ögat. Oh my. Sannolikheten att någon av de sex pojkarna upptäckte det är försvinnande liten, och som tur är kunde jag ju inte gå vidare till nästa fest eftersom jag ska spela innebandy imorgon och vi åker från Graz 07.00.

Det är tur att det finns små bekymmer också...

Fri!!!

Nu har jag äntligen gjort den sista tentan från förra terminen. Puh! Det hade visserligen varit skoj med en etta, men en tvåa duger bra. Det var värre för den österrikiske killen som tentade samtidigt, han fick bara en fyra - trots att han trodde att han kunde allt. Så kan det gå... Nu ska jag inte tenta på minst en månad, tror jag, förmodligen dröjer det två. Hurra, ett liv!

Lyckades dessutom skriva in mig på den där danskursen jag ville gå. Det var specialinskrivning för Erasmusstudenter idag, och det hade Stefan fått reda på som tur var. Jag har ingen aning om det är tänkt att man ska få ta bakvägen andra terminen också, men det struntar jag i. Let´s Dance nästa!

Bergsrövarnas timlön

Jag var tvungen att räkna lite på räddningsräkningen. Inget avancerat, bara grundläggande räknesätt:

Resans längd: 3 min
Resans kostnad: Tusen spänn
Antal resor bergsrövarna kan göra per timme: 20
Timlön för bergsrövarna: 20 x 1000 = 20 000 kr

Möjligen kan det vara så att de bara hinner med hälften så många resor, de måste ju faktiskt åka fram och tillbaka, så då är vi nere på 10 papp. Och Euron står i 9:20 eller nåt sånt, så det landar nog bara på 9200 kr. Men ändå!!!!!!!!!!!!!!!!

Och i just det här fallet kan man uttala Ö:et i "Bergsrövarna" precis som man vill.

Råneri

För att fortsätta trenden med tjuvrubriker, liksom...

Idag fick jag en räkning från österrikiska bergräddningen. 100 Euro. Va!!!!!!!!!!!!! Det visade sig att min treminuterstur med pistmaskinen som jag gjorde när jag vred knät i Steinplatte kostade skjortan. Det är löjligt!! Det var ju inte ens Bergrettung som körde mig, utan anläggningens egen pistmaskin, och det var ju inte ens så att jag fick skjuts ner, utan till gondolstationen. Jag kan inte komma på NÅGOT som bergräddningen gjorde för mig. All läkarinfo fick jag ju av tanten i liftkortsluckan. Inte en enda gång nämnde de heller att det skulle kosta tusen spänn - då hade jag gått, för värre än så var det inte.

Fast som tur är verkar min försäkring sakna självrisk för läkarvård och sånt. Men jag blir ändå suuuur över ett sånt rån...

Imorgon tentar jag för sista gången på länge. Så SKÖNT!! Hade tänkt plugga kväll, men mitt huvud är helt obrukbart. Ska ändå upp tidigt imorgon och försöka anmäla mig på Erasmusplats till danskursen, så jag hinner läsa lite innan tentan.