Det skrivs inte så mycket här nuförtiden. Jag har till exempel inte ens skrivit att jag ÄNTLIGEN har fått göra mitt första innebandyassist, i matchen mot Älvstranden. Nu förlorade vi skitmatchen med 2-1 ändå, men jag var i alla fall glad.
Nä, tid är det dåligt med. Det är ju så mycket som ska grejas och fixas så man blir helt blå... Men nu har jag i alla fall två tvättmaskiner igång och ska laga nån sorts mat på bacon och créme fraiche som håller på att gå ut ur datum. Det är bra.
Ska spela inomhusfotboll med V3P imorgon - jättekul! Vi möter Personvagnar, Delphi och Lear. Mycket spännande. Hoppas bara knät håller, det har varit kasst på sistone.
Det är några år sen nu som jag var engagerad i GSIF:s styrelse, det har ju varit b-laget som gällt det sista. Så jag brydde mig väl egentligen inte så mycket när kallelsen till årsmötet kom häromdagen, men jag tänkte att jag skulle läsa verksamhetsberättelsen för att se om de hade kommit ihåg oss eller ej. Så här stod det:
B-laget
Damernas sjumanna lag visade sann GSIF anda och vann sin serie. En av höjdpunkterna under denna fantastiska säsong var att B-lagets lagledare Linda Ivarsson gjorde 3 mål under säsongen och de två sista gjordes i säsongens sista match vilket även gjorde att Linda gick om hennes backkollega Malin Heiwall i antal gjorde mål.
Hahaha, det är inte ens jag som har skrivit det - kul att min ambition från Björkåsmatchen var så tydlig...
Allbäck som assisterande? Lät som årets skräll när jag hörde det nyss. Fast det visade sig att det nog är en temporär lösning. Då känns det mer rimligt. Inte för att jag har nåt emot Mackan, men... Ändå? Hade nog trott mer på Henke, om det nu prompt ska vara nypensionerade spelare som ska coacha.
Väldigt mycket fotboll på den här bloggen på sistone, förresten.
Började med Altranhelg på Tylösand. Trevlig middag, kul sällskap och så dans på Leifs Lounge hela hela natten. Stagedive efter tjat från Kalle och Arvid, slutade som tur var lyckligt. Dansade bort min sko efter elegant tango (flög som en projektil över hela dansgolvet, ren tur att ingen fick den i huvudet, jag höll på att skratta ihjäl mig). Den hittades dock igen. Tog det lugnt med spriten i alla fall. Skönt, fast så värst mycket sömn blev det ju inte.
Hem, var trött, sov litegrann. Åkte iväg till Nära Hem för toastning av GSIF-galan. Vi hade förberett en hel del, men det var dessvärre en himla massa tekniska problem. Fick inte spela all den noggrannt utvalda musiken. Fast jag fick kramar av Adam Johansson:
Och av Daniel Larsson:
Carl Fhagers verk, förstås. Adam var hur rolig som helst, han hade ingen aning om vad det var för nån gala han skulle dela ut priser på, men han stannade hela kvällen och drack lättöl, var omsvärmad av flickor (jag som toastmaster satt bredvid honom, men kunde konstatera att min plats blev ockuperad efter fem sekunders frånvaro) och sa att han jättegärna kom tillbaka nästa år. Kul kille! Daniel Larsson var inte alls lika skojig.
Så var det mingel och tackchampagne och vi fick mycket cred för vårt jobb, jag och Sunde. Utgång på Valand, men där blev det aldrig riktigt lika roligt. Kul att träffa en del gamla bekanta som flyttat från stan, men när jag pratat klart med dem var klockan tre och jag gick hem.
Idag var det så innebandymatch, borta mot Älvstranden. Traditionellt sett en svår match, både med tanke på den stora parkettplanen och deras spelstil.
Fast vi spelade grymt bra och kämpade på ett sätt jag inte har sett på väldigt länge. Det blev till sist seger med 3-2, så himla skönt efter ett gäng sura oavgjorda och förluster!
Så nu ska jag belåtet krypa i säng och försöka ta igen lite av den missade sömnen den här helgen. Mycket bra magkänsla!
I lördags kväll/natt, när jag kom hem nykter från Kajsas kombinerade inflyttnings- och födelsedagsfest, så zappade jag runt och hittade programmet Engstrand 45 minuter, en sport-talkshow.
Kvällens gäst var Pia Sundhage, denna damfotbollens gigant. Förutom att hon var grym på fotboll (klicka gärna på länken och titta på det fantastiska språngnicksmålet hon gjorde mot England i EM -84, det visas ett antal gånger under programmet) så verkar hon vara så klok. Hon visar prov på en sån massa människokännedom och har en tanke bakom alltihop.
Att hon sjunger då och då, till exempel. Det motiverar hon med att hon vill fånga spelarnas intresse genom att hitta på nåt annorlunda. Och hon sitter minst 45 minuter med varje spelare som petas från landslaget för att de ska kunna utvecklas och komma tillbaka, det är också ambitiöst.
Hon verkar asbra, helt enkelt. Innebandyn har redan haft en kvinnlig förbundskapten (Kristina Landgren Carestam), det är inget som säger att fotbollen inte skulle kunna det. Förutom att det är en gammal gubborganisation, då. Jag tror ta mig tusan att jag ska starta en Facebookgrupp för syftet!!
(Alltså, det här började jag skriva i söndags men hann inte klart, så om tempus verkar lite konstigt så beror det på det...)
Så var det dags för årets sista match, borta på grus mot Björkåsen. Låter det inte som en toppengrej: Grusmatch, regn, tabelljumbon, seriesegern redan klar, plus att halva laget var redigt bakis efter lördagskvällens firande av just seriesegern??? För att krydda till det lite extra hade vi glömt både matchprotokoll och matchtröjor. Jippie!
Fast Hjalle fixade fram en lapp från motsåndarna och Johanna åkte hem och hämtade tröjorna och vi kunde börja matchen nästan i tid. Och med en stor nyhet: I kraft av allsmäktig coach så satte jag mig själv som toppforward och krävde smörpass av alla.
Det fick jag! 2-0-målet gjordes av mig, och så småningom 4-0 också. Fast innan dess fick dessvärre Snickars utgå pga stukad fot, så vi spelade merparten av matchen med en man (tjej) mindre. Inte för att det spelade nån som helst roll - Björkåsen är inte så stabila.
Så vi gick obesegrade genom serien och jag fick på en enda match fördubbla sju års målskörd - inte illa! Okej, många andra hade gjort 5-6 mål, men jag är glad...
Det var så det sa ikväll. Jag skulle ha b-lagseriesegerfest. Den enda haken var att jag var ensam b-lagsspelare. Whatever, a-lagarna gjorde det de skulle.
Så vi har sett på landskamp (skit!!!), spelat Singstar, blåst på kortlek och spelar snapsroulette. Sen gick vi till Pustervik på Anns inrådan - det var fel. Jag och Camilla gick till BK och åt kvällsmat och plötsligt var klockan halv fyra. Herregud, måste sova nu.
Det var roligt att spela mot Polisen. De spelade rakt och ärligt, liksom, och så är de väl det enda lag som ligger någorlunda nära oss i ålder...
Vi började bra, och inför sista perioden ledde vi med 4-2. Snygga mål hade vi gjort. De insläppta var inte så mycket att prata om, jag hade skött mig rätt bra överlag.
Fast sen gick det åt skogen och vi förl... Se, jag höll till och med på att skriva att vi förlorade, fast det gjorde vi inte, det blev oavgjort. Fast att tappa en ledning till oavgjort när klockan står på 19.52 i sista perioden känns alltid som en förlust. Typiskt.
Fast det var en rolig match, jag gjorde en bra insats (fick t o m cred av domaren efteråt) och målen de fick in var lite slupmål. Ett självmål och det sista var på uppstuds. Så kan det gå. Höll förresten på att börja skratta åt mig själv i mitten av matchen när jag hade genomskådat motståndarnas taktik och jag började skrika på backarna: "Kommerlångkommerlångkommerlång!" Jag lät ju precis som Dr Alban!
Nu ska jag ställa om. Det kommer hit några fotbollstjejer ikväll för att titta på landskampen, sjunga Singstar och förhoppningsvis köra lite snapsroulette. Visserligen var det tänkt att vara b-lagsseriesegerfest, och det är ingen annan b-lagsspelare än jag som är med, men ändå.
Sisådärja, då var den bärgad! Seriesegern, alltså. Fast det skedde väl inte på sättet vi hade räknat med, precis. Vi var laddade och taggade och allt sånt - och så kom Skogen till spel med blott fem tjejer, minimum för vad som är tillåtet. Synd, men bättre att spela än att vinna serien på WO.
11-0 vann vi med i alla fall. Hurra! Vi firade med burgare och öl på Johannebar efteråt, mycket gott.
Dessutom sprang jag femmilautmaningen i mål i förmiddags, så det har varit en produktiv dag. Jag är väl förtjänt av sängen nu.
Det var kaos inför gårdagens fotbollsmatch. Inga spelare. Men jag lyckades sy ihop det ändå till sist genom att ringa in Johanna M - att debutera inom fotbollen vid en ålder av 31 är döcoolt! Sen kom Jojjans lillasyrra med också, så då hade vi till och med en avbytare.
Cruz Azul ska vi normalt sett spöa rätt hårt, men det var väl inte den starkaste truppen vi ställde upp med. 0-0 i halvlek, innan Marina (också debut, dock inte lika total som Johannas) pangade in första målet efter ett långt inkast från mig. Sen tog det en stund till innan Snickars fick göra 2-0 och vi vann. Det blev aldrig riktigt farligt på vår planhalva.
Så nu har vi i stort sett seriesegern hemma. Vi har 32 p, kan komma upp i 38, och en målskillnad på +32. De enda som kan hota oss är Länsmansgården som kan komma upp i 33 p och har +17 i målskillnad. Alltså: Vinner vi på söndag är vi klara, spelar vi oavgjort är vi så gott som klara, och om vi förlorar är vi tämligen klara ändå eftersom vi möter tabelljumbon i sista matchen, dvs de sista tre poängen borde trilla in oavsett.
Igår var en bra dag. Jag tog en liten sväng på stan på förmiddagen och köpte mig ett par jeans. Mycket tajta. Sen bar det av mot Svingeln för seriepremiär mot Lindås.
Lindås är inte lätta att möta, och just seriepremiärer tycker jag är extra viktiga att vinna. Fast jag behövde inte vara så orolig, för alla gjorde ett kanonjobb och vi vann med 3-0. Gött att hålla nollan, jag spelade faktiskt helt magiskt ett boxplay. Jag fattade inte vad som hände, men jag gjorde helt osannolika räddningar. Lite otäckt, för förmodligen har jag förbrukat hela årets tur nu på en gång.
Efter matchen var det hem och fixa sig inför kvällens VO-omsits. Jag hade ambitionen att äta middagen där och sen dra vidare till antingen fotbollens kräftskiva eller till innebandyhänget, men jag hade så kul på omsitsen att jag blev kvar. Nästan ända tills Gasquen stängde. När patetiska kvarten drog igång steg jag ner från scenen som jag traditionsenligt hade ockuperat och åkte spårvagn hem.
Och nu sitter jag här, vaken vid halv elva, och vet att jag har sovit för lite och att jag ska spela fotbollsmatch om några timmar. Helt ur fas. Hur ska jag äta? Ska jag sova lite till? Och framför allt, var ska jag hitta två-tre spelare till?
Orkar/hinner ju inte blogga så mycket. Men jag spelar fotboll och innebandy som vanligt (potentiell serieseger med fotbollen och seriepremiär med innebandyn i helgen), springer en del, var på CCC:S hundraårsjubileumsbal i helgen (bra, men inget extra) och så... Jobbar jag. Och ser på Idol när tillfälle ges.
Nej, nu ska tvätten tas upp och en ursäkt funderas ut för att slippa gå på GIBF:s dam- och flickutvecklingsmöte imorgon. Visste redan från början att jag borde ha sagt mer nej än jag gjorde.
Idag var det styrelsemöte med Burås, hemma hos Benneth. Benneth bor på gångavstånd från jobbet, men eftersom vi skulle ses kl 19 så var det fel både att åka hem emellan och att stanna kvar och jobba. Lösningen var att äntligen åka hem till Louise i hennes nya (nåja) lägenhet vid Wieselgrensplatsen och fika lite.
Så får man plötsligt lite perspektiv. Jag har känt Louise i 14-15 år - det är inte många andra vänner jag fortfarande träffar som jag har den bakgrunden med. Visst, vi ses inte ofta, och jag har nog bara varit hemma hos henne två gånger totalt, men vi har ändå setts två-tre gånger i veckan i flera års tid och delat både träningsläger, omklädningsrum och till och med Tysklandsutbyten. Plus ett av mitt livs allra hysteriskt roligaste förfester.
Så lite nostalgisk blev jag. Moahahaha, fest i Louises morföräldrars lägenhet, fulöl, lakritshots, Dr Bombay, ölspel, betongväggar, en galen Frida och så GT-karneval... Those were the days!!
Sådärja, nu är GSIF tillbaka i serieledning. En bekväm seger mot Länsmansgården så är vi i topp igen. Fyra hyfsat lätta matcher kvar, ser bra ut!
Helgen har varit allmänt aktiv, även om fredagskvällen var helslö. Frukost på Eva's Paley igår (kanonbra!), en sväng på stan, löpning i det fina vädret (nu är jag nere under 29 minuter och 30 km!) och så bowling med Burås. Jag var faktiskt bara näst sämst, Lisa hamnade under min magra score. Mellanfest hos West och så var det klassisk utgång på The Rose and Crown.
Idag har jag sovit länge, spelat tennis och så gett mig nästan raka vägen därifrån till fotbollsmatchen. Så jag har verkligen varit duktig. Nu är jag helt slut och ska lägga mig och läsa klart min bok. Mmmmmmmmm!!!
Ikväll har jag kollat på fotboll ihop med innebandygänget (herregud, vilket mål av Zlatan...!). Hämtmat, trevligt, öl och så ingen utgång, för vi blev kvar hemma hos Maja i hennes paradlägenhet.
Emma är tillbaka i stan och kläckte idén om en träningsutmaning. Denna tog senare form och blev Running Challenge: Man ska ha sprungit fem mil innan den 18 oktober, dvs en mil i veckan de kommande fem veckorna. Belöningen är en dag på St Jörgens, förloraren (förlorarna?) får köpa strumpor till de andra eller agera chaufför eller vad det nu var.
Fem mil på fem veckor är egentligen ingen match. Jag behöver bara springa min runda två gånger i veckan så är jag klar innan dess. Haken är bara att ingen annan träning räknas, så förutom två-tre gånger innebandy, en gång badminton, en gång fotboll och en och annan tennistimme så ska jag göra två löppass i veckan. Det är det som möjligen kan bli tajt.
Fast det är ju en utmaning?? Då är jag på! Jag ska börja redan imorgon!
Kajsa har varit jätteduktig och fixat in en träningsmatch med fotbollen nu när vi har haft så långt speluppehåll. Jag har lutat mig tillbaka och låtit bli att sköta det.
Alltså står vi just nu med tre, kanske fyra spelare till imorgon. Så går det när inte jag är med och tjatar på folk. Pust. Får prata med Kajsa.
Dåligt bloggat den senaste veckan. Så kan det vara.
Tennis måndag och tisdag, Bra. Sen var det fotbollsmatch i onsdags, höstens första. Vi fick en välförtjänt revansch på Qviding, men var fasen allt annat än bra. Jag, alltså.
I samma veva fick vi höra att det var dåligt med folk till a-lagsmatchen på fredagen. Jag var ärlig och sa att jag kunde ställa upp som andra avbytare, men helst inte som tredje eftersom jag räknade med att sitta och festa på balkongen under Way out West. Nu hade jag förstås inte den valmöjligheten, utan fick tillbringa fredagskvällen på Öjersjös kriminellt dåliga/ålderdomliga sand- och biljardmatta.
Det var okej och mer därtill, eftersom vi vann matchen med 2-1 och jag var piggare än nånsin. Det hemliga knepet: Jag har slutat tränat fotboll och kör löpning istället. Mycket bättre, uppenbarligen.
Efter matchen drog vi hem till Hartan och åt pizza/kycklingrulle och drack vin. Jag, som hade gått upp 05:50 och helt oväntat spelat 90 minuter fotbollsmatch, gjorde så gott jag kunde men hängde inte med ut.
Way Out West har varit bra även om man inte har biljett. Har suttit mesta delen idag (utom när jag var ensam hemma och sov middag) och småpartajat, innan alla drog och jag åkte taxi hem till Ann/fotbollslaget. När alla därifrån skulle gå ut gjorde vi ett tappert försök och skulle skjutsa ner mig på stan på cykel i hällregnet, men det kändes helt enkelt inte bra. Tvärtom. Så nu sitter jag hemma och mötte alla andra i dörren som skulle ut, och det gör ingenting.
Snapsroulette är en grym sport, och a-lagsmatchen kändes kanonbra. Så det så. Chips är dessutom smaskens.
Så, nu är jag hemma från Vrångö efter det klassiska sommarlägret. Jag är trött och rätt full, så jag kommer att fatta mig kort.
Färja ut imorse, slö träning med c-laget, lite lunch och spel, träna med damlaget, äta grillat, quiz, roliga lekar, vin (orkade inte bära öl i väskan), åka nattfärja hem, taxi.
Trött Linda. Sova nu. Sista semesterdagen imorgon. ÅNGEST!!!!!!!!!!!!!
Stryk mot Enskär i morgonmatchen - lite pinsamt. Synd, hade gärna spelat nån mer match.
Nu är vädret alldeles för molnigt för att göra nåt vettigt i. Funderar på att springa en sväng. Eller sova middag eller spela badminton. Behöver duscha också. Det är en hel affär här på landet. Action blir det om fyra timmar eller nåt, för då börjar förfesten.
Så, nu är jag på fel sida Sverige senett flertal dagar tillbaka. Så här har tillvaron gestaltat sig:
Fredag kväll: Ankomst nån gång framåt åttatiden efter att ha tvärdäckat på tåget - hade en hysteriskt stressig sista dag på jobbet.
Lördag: Upp tidigt, spela tre matcher skärgårdscup. Stryk hela tiden, men kul att spela. Klämma in ett besök på loppmarknad mellan match ett och två, fynda skärp, bok och två spel. På kvällen öl med laget på Fejan.
Söndag: Upp tidigt igen, spela två matcher i Skärgårdscupen, vinna båda även om det var något tråkigare att spela. Missa straffar motvilligt (både att lägga dem och att missa dem var motvilligt). Avboka två timmar tennis, sova bort eftermiddagen.
Måndag: Spela tennis på tråkigt blöt och halkig bana, jogga hem. När det inte fanns varmvatten i duschen var det dags att gå in i väggen efter ett halvårs överarbetande och stress. Grina och stirra i backen en timme, duscha ändå och åka in till Norrtälje. Äta sushi till lunch,inte köpa ett vitt linne eftersom det tydligen är ett udda och annorlunda plagg som inte fanns att få tag i, prova skor som var för stora, fika på En Liten Smula som är ett prisat konditori med överambitiöst system, fynda skor för 150 spänn på ett annat ställe, hälsa på Christer och Ellinor och få smaskig, fet mat.
Idag: Sova rätt länge, få frukost på sängen, ägna mig åt lång manikyr och lite pedikyr, jogga, knappt äta lunch, spela tennis, raka benen i havet, slumra i soffan, handtvätta träningskläder, spela Sybarit och vinna.
Imorgon kan det hända att det blir mer tennis, får se. På torsdag lutar det mot Åland. Vädret ska tyvärr bli sämre, men då får man sitta inne och läsa. Myspys.
Pluggar inte längre i Graz, Österrike. Det var nämligen det som gjorde att jag började blogga, fast då hette bloggen Lindchen i Österrike. Nu skriver jag mest för min egen skull.
