[Hyfsat] stark debut av Ivarsson

Nu har det hänt. Jag har spelat mitt livs första riktiga innebandymatch som utespelare. Mitt knä är inte bra nog att stå i mål med, men det duger till att springa med, så med motiveringen att jag kan springa och faktiskt är svensk föreslog jag för Heidi att jag skulle få vara med som utespelare på matchen mot Skofja Loka. Det där med svenskheten vägde tungt, så visst gick det bra.

Jag fick spela toppforward, av alla positioner. "Du gör bara det du brukar, fast tvärtom", var det nån som sa, och det stämmer ju faktiskt på sitt sätt. Det var faktiskt jättekul, åtminstone i början. Jag gjorde assist i mitt första byte (matchens enda, eftersom vi bara lyckades klämma in ett mål till, och det gjorde Anja alldeles själv), men sen hände väl inte så mycket roligare saker mer än ett stolpskott i andra perioden. Stryk med 8-2 blev det i slutändan. Det bådar inte helt gott inför semifinalen om en vecka. Fast det finns ju inte en chans i världen att tippa utgången på matcherna i den här ligan - efter oss spelade Wien mot Skofja Loka, och österrikiskorna vann den matchen rätt lätt. Vi har slagit Wien båda gångerna under säsongen, så logik och tidigare resultat är ganska menlösa när det gäller att gissa framtiden.


Efter matchen satte vi igång att fira, eller möjligen dränka våra sorger. Prosecco, vin och öl satt inte alls dumt - det gällde ju att komma ikapp de som satt i Graz och firade St Patrick's Day sedan lunchtid. Det gick ganska bra att komma igång, faktiskt, och vid fyra satt jag och så småningom Angelica med de andra på O'Carolan's vid K&Ö. Sen hoppade jag och Angelica vidare till Tero för att dricka Minttu, och sen gick de och bastade medan jag gick tillbaka till mina vänner som hade hunnit förflytta sig till Brot und Spiele (stället där jag träffade min tyskagrupp kvällen innan). Där åt jag, och sen sa min kropp stopp. Den ville sova. Omgående. Mat i magen, uppstigning halv åtta på morgonen, en match som var ansträngande på ett mycket ovant sätt samt åtta timmars smådrickande tog ut sin rätt och jag tog mig hem till sängen vid elvatiden. Jag var så trött att jag var osäker på att jag skulle orka att gå hela vägen hem, men det gick faktiskt.

Idag har jag (till skillnad från Johan, som var uthålligare än jag och kom hem vid femtiden) varit pigg som en lärka och varit ute och gått i Rosenhain inte bara en utan två gånger (andra gången tog jag med mig det vandrande liket jag hittade i sovrummet). Fåglarna kvittrar, blommorna blommar och det är fantastiskt skönt. Synd bara att det fina vädret ska sluta nu. Sju grader och regn lockar inte på något sätt.