Mitt liv som narkoleptiker

Igår skulle jag äntligen få besked av doktorn om det var något fel på mig eller ej. Spännande.

Och det var det, jag är en på tusen! Lite roligt att vara unik?! Så på måndag ska jag få recept på uppiggande, icke-amfetaminiga tabletter. En på morgonen, en till lunch. Och om jag får svårt att somna på kvällen ska jag bara ta en halv till lunch. Säger lite om hur kraftiga grejer det är, även om jag ska börja med en svag dos.

När jag sov över på natten var det egentligen inget särskilt onormalt med min sömn, förutom att jag saknade första drömperioden. Fast det kan ha berott på att de klantade sig med elektrodmössan så att jag hann somna till för tidigt. Mitt dagprov, däremot, var det som visade grejer. Normalt sett så tar det 50-60 minuter att hamna i REM-sömn, men jag klarade av det på de halvtimmarna jag fick sova, åtminstone en gång. Dessutom snittade jag fyra minuter till insomnandet, att jämföra med normala tio.

Och doktorn sa flera gånger att man inte ska dramatisera det hela. Han är väl van vid att folk tycker att det är jättehemskt att få konstiga diagnoser. Fast för mig är det tvärtom, jag är överlycklig till att äntligen få en förklaring till att jag alltid har varit tröttare än alla andra. Plus att jag nu förhoppningsvis slipper sitta på jobbet och slippa ha ångest för att somna på möten. Jag ska bli normal!!!