Bajsbandy

Sport är upp och ner, det vet jag. Och eftersom jag är en vuxen, mogen människa så brukar jag kunna hantera det på ett bra sätt, men igår var det jobbigt.

Det var match mot Surte, årets sista riktiga (borta mot Mellerud imorgon kväll räknas inte riktigt, vi ska förhoppningsvis vinna tvåsiffrigt). Egentligen gällde den inget. Vi kunde teoretiskt sett komma tvåa i serien om vi vann, men då skulle vi behöva ta in en målskillnad på 23 mål... Men vi ville väldigt gärna vinna, för magkänslans skull. Vårsäsongen har ju varit sådär.

Och det började rätt bra. Vi spelade väldigt disciplinerat och säkert. Ett mål i första perioden, ett nästan identiskt (från höger i halvt omöjlig vinkel) i andra. 2-0 inför sista, med andra ord.

Fast i tredje började vi med att släppa in ett efter en och en halv minut, och sen kom det ett självmål efter några fler minuter. Och för att det skulle svida riktigt, riktigt mycket så fick de göra 3-2 - när det var 24 sekunder kvar. Bajs.

Vi har förlorat alldeles för många matcher i sista perioden. Den osannolika genomklappningen mot Älvstranden var visserligen värre, men igår var jag upprörd på riktigt. Jag var osäker på om jag ville grina eller vråla och skrika (det sistnämnda låg närmast till hands), men som lagkapten måste man ju föregå med gott exempel. Plus att jag inte vill ge motståndarna nöjet av att se mig upprörd. Det är då nyttan med att ha betalat två och ett halvt papp för hjälmen kommer fram - en så dyr sak slänger man inte i backen, hur arg man än är.

Som tur var gällde ju inte matchen något egentligen. Då hade jag nog kastat hjälmen ändå. Och Surte fick ju en trevlig kväll, en sån seger de fick är ju de bästa. Jag får väl bjuda dem på det. Grumpf, grumpf...