Tapas i Leoben

Äntligen, nästan tre månader efter finalen, fick vi fira vår österrikiska innebandytitel. Mästarfest kombinerades med Javiers (Leobens herrmålvakts) disputationsfest på ett spanskt hak i Leoben. Mycket trevligt. Tapas och sangria till att börja med, och sen riktig tapasmiddag. Vid det laget hade jag nästan tappat aptiten, dels på grund av rätt många glas sangria och dels eftersom vi inte var säkra på om middag verkligen ingick, så vi såg till att äta rejält av det småplock som fanns.

Men roligt var det. Angelica kom senare eftersom hon hade jobbat, men sen var alla utom Olivia och Martina där. Sekt ur pokalen (som som tur var hade tvättats ur sen firandet i april) och god mat och öl. Så småningom var jag ju såklart tvungen att visa hur vi häver öl i Sverige, men tyvärr var jag inte nån speciellt god förebild. Ölen var för kall och för bubblig, och glaset för smalt, och jag för otränad, men jag tror ändå att de andra blev lite imponerade.

Tyvärr gick sista tåget tjugo i elva. Både jag och Angelica hade kunnat sova hos Heidi och Dodge om vi hade velat, men den rolighet som verkade finnas kvar verkade inte riktigt väga upp bekvämligheten med att sova i sin egen säng. Så Dodge skjutade oss till stationen, och nu är jag tillbaka i Graz. Jag har dessutom bestämt mig för att inte gå ut och träffa Johan och de andra på den irländska puben.

Ambulerande tyrolerorkester

Äntligen klar med tentor! Visserligen en kvar, nästa fredag, men till den måste jag bara läsa och inte lära. Stor skillnad.

Alltså kunde jag i lugn och ro fira kvällen med att träffa folk i parken, slappa, dricka öl och lyssna på slagverkskonserten i Parkhaus. Så småningom började det regna, och då gick vi vidare till en fest hos nån för mig okänd tyska.

Stället vi kom till liknade mest en knarkarkvart, även om det låg bra mitt i stan, men det fanns åtminstone till att börja med gratis bål. Lite senare, när nån hade fimpat i bålskålen, kändes det inte lika motiverat att stanna.

Fast just som jag var på väg att övertala mitt sällskap om att det var dags att röra på sig dök kvällens överraskning upp. Ett gäng skejtarkids, med en mental ålder på (åtminstone efter min bedömning) cirka sjutton, hoppade in i hallen med trumpet, tuba och dragspel och började spela ompa-bompa-musik. Det gör inte skejtarna hemma! Efter ett tag tänkte de sluta, men ändrade sig efter att ha blivit erbjudna varsin öl. Coolt - det händer bara i Österrike! Konserten finns på film, jag ska bara lura ut hur jag ska kunna lägga upp den.

Fast sen gick vi ändå. Loris, den lille fransmannen, är normalt inte så onykter eftersom han ofta kör, men ikväll var det tydligen party. Jag har en underbar film på honom när han dansar loss på egen hand på Continuum, och den filmen kommer också att dyka upp så fort jag vet hur.

Nu ska jag sova.

Grngrrr...

...nu är jag sjukt trött på att plugga. Bildgivande diagnosmetoder är visserligen intressant, men materialet är rätt tunt, så man får sitta och googla upp allt bit för bit. Ganska tidskrävande. Det känns som om jag kan lite om det mesta, om än inte så bra. Vi får väl se hur det går. Sista riktiga tentan. Jag är tröööött!

Stirb langsam 4.0

Äntligen är man online igen. Principfast är ju bra att vara, men att vara principfast mot dem som har maktmedlen i hand kan vara lönlöst. För att göra en lång historia kort så har Inode, vår internetleverantör, varit dumma, så Johan har inte betalt räkningarna, och alltså stängdes internet av igår. Eftersom vi behöver det båda två var det inte så mycket annat att göra än att betala.

Stirb langsam 4.0 (kanske mer bekant på originalspråket: Live free or Die Hard) var helt okej och ungefär vad man hade förväntat sig. Bruce Willis är bra. Han klarar att vara både tuff och rolig,vilket t ex den här stadens son, Schwarzenegger, inte är lika bra på.

Shrek der Dritte

När vi skaffade våra bankkonton här i höstas fick vi tre gratis biobiljetter var som välkomstpremie. De har vi använt en gång, när vi var och såg Casino Royale i november eller nåt. Sen dess har det inte blivit nån bio (förutom 300, fast den såg vi på Royal English Cinema där fribiljetterna inte gäller), och eftersom biljetterna går ut ur datum på lördag så får det bli tätt mellan besöken nu.

Alltså var vi och såg Shrek 3, eller Shrek der Dritte som den heter på tyska. Helt okej, även om tvåan var bättre. Mer detaljer, liksom. Men den funkade på tyska. Det är nämligen något man måste ta med i beräkningen när man ska gå på österrikisk bio. Allt (om man inte går på specialföreställningar eller engelska bion) är ju dubbat, och det finns en risk att man missar detaljer när man inte förstår allt. Alltså gäller det att välja filmer med inte alltför invecklad intrig, och gärna utan alltför mycket prat. Actionfilmer, t ex, funkar fint.

Återstår alltså ett biobesök, och det är inplanerat till på fredag. Gissar att det blir Stirb langsam 4.

Tröttsam tränare

Leo är faktiskt inget vidare som fotbollstränare. Med tanke på att han tränar tjejer som i de flesta fall bara har spelat några år så kunde man ju kanske vänta sig lite vänlighet och uppmuntran, men det är det ont om (om man inte heter Jody och är snygg och kommer från Kanada, förstås). Mycket gnäll över att man inte rör sig rätt eller skjuter för dåligt - men så vitt jag kan bedöma så är det mycket sällan det tränas på såna saker. Positiv feedback ges mest för mål och snygga dragningar, inte för en bra passning, god blick för spelet eller snygga uppspel. Och konsekvent är han inte heller - stannar man en boll går det för långsamt, gör man det inte är man för slarvig.

Idag skulle han stå i mål för oss, men det var väl för långtråkigt, så han var ute och rände på planen långa stunder. Naturligtvis resulterade de i att de andra gjorde cirka tusen mål, och lite mer gnäll när vi inte hämtade upp det direkt. En gång skulle jag precis dra på ett skott, när Leo dyker upp och skjuter bort bollen rakt framför fötterna på mig (utanför, förstås). Känns lite löjligt, faktiskt. Tur att han inte tränar barn, i alla fall.

Midsommar, fotboll och oändliga smärtor

Det går mycket väl att fira midsommar i Österrike med. Det blev lite knytkalas i parken med sill, köttbullar, jordgubbar, fejk-prinskorv, svenska snapsar (fast jag hade gjort min egen Turkisk peppar-snaps, mums!), ägg och potatissallad. Tack IKEA! Det byggdes till och med en midsommarstång av nedfallna grenar, servetter och ett jättelikt järnkors till skulptur som stomme. Dansade gjorde vi också, till urinvånarnas förtjusning. Två små barn av okänd härkomst hängde också med på nåt varv groddans. Inte illa!

På kvällen gick vi till USI-festen med 20 000 besökare. Jag träffade en hel del människor jag kände, men eftersom det var så stort så fick man t ex vänta tjugo minuter på att på köpa en öl. Sånt är jag allergisk mot, så när de inte ens spelade bra musik längre bestämde jag mig för att det var dags att gå hem. Det tog förstås en stund, men vi var ändå hemma redan vid ett-snåret. Fast med tanke på att midsommarfirandet hade börjat vid två så var det inte så himla tidigt.

Vi träffade förresten en österrikisk kille som pratade otroligt bra svenska. Han hade varit i Sverige ett och ett halvt år och skulle börja doktorera i Stockholm nu. Det är nog lite överdrivet, det där att svenska ska vara ett så svårt språk.

När man vaknade på midsommardagen så var man ändå rätt glad att man hade gått hem tidigt dagen innan, eftersom jag skulle spela mixed fotbollsturering, arrangerad av min favoritfotbollstränare Leo (observera ironin). Jag, Marika och Josefin var där i utsatt tid, strax före tio. Nån gång före tolv gick första matchen... Kan vara rätt irriterande när man hade behövt varje minuts sömn. I varje fall så lyckades vi ta oss vidare från gruppspelet och t o m vinna vår grupp efter att ha dragit till med en 6-2-seger i sista matchen (jag gjorde ett jättesnyggt mål!). Kvartsfinalen vann vi på straffar, men i semin fick vi stryk på samma sätt. Ett sjukt osympatiskt lag var det också, som lät sina egna egna tjejer stå över och tog in bättre från andra lag i stället. Det är ju himla praktiskt, att man kan byta spelare mellan lag så där, eller? I finalen höll det dessutom på att bli slagsmål efter att deras målvakt hade knockat en av motståndarlagets jätteduktiga tjejer. Tog död på hela stämningen, gjorde det.

Vi stackars trötta tredjepristagare - och vår hejaklack - orkade inte vara med på grillfesten på kvällen, så när vi hade tagit emot vårt pris (öl!!) gick vi hem och duschade snabbt och avslutade kvällen med pizza på Sägewerk. Sjukt trött var man, framför allt i kroppen. Efter andra eller tredje matchen hade jag bilder i huvudet av hur jag injucerade glykogen direkt i lårmusklerna, men jag fick nöja mig med nån form av sportdryck. Balansen av vätska och mineraler och sånt var väl en gnutta ur lag efter midsommarfirandet.

Och idag är jag döende. Kan inte röra mig. Känner mig som åttio och har t o m ont i lilltårna. Johan är och badar, och även om jag hade orkat ta mig med så finns det inte en chans att jag hinner. Måste plugga som vanligt. Men nu är det snart slut!

Syrebrist

Här är det mycket varmt. 33 grader. Kvavt som attan. Det kommer att börja åska när som helst - kan man åtminstone hoppas, för jag ser inte fram emot kvällens innebandyträning om det ska vara sånt här väder. Egentligen skulle jag mycket hellre gå på bio (eller vill jag verkligen det i det här vädret??), men eftersom det är den sista träningen nånsin så är det nog bäst att gå dit. Kanske t o m följer med och dricker öl efteråt.

Prisutdelningen igår var väl inte så fräck. Fotbollspriset bestod av just en liten fotboll, och klant-Leo hade skrivit Linda Mehner istället för Ivarsson. Inte ens nära... En del roliga skämt om att jag hade gift mig blev det i alla fal, alltid kul att nån kan ha kul. Innebandypriset var... Ingenting. En trätallrik till laget. Jag som hade hoppats på att få utöka min medaljskörd! Fast buffén efteråt var god även om den var typiskt österrikisk: Tio sorters lyxsmörgåsar. Slutligen gick fotbollslaget och drack öl. Det var trevligt - mycket trevligare än att plugga laserteknik, som jag egentligen hade tänkt. En av tjejerna skulle plugga i Uppsala i höst, visade det sig.

Lasertentan idag gick utmärkt ändå och jag fick en etta. Det var ett tag sen sist, så det satt fint. Nu är det åtta dagar till nästa tenta, så jag kan ägna lite tid åt midsommar. Fast inte så mycket. Det blir väl nåt knytkalas i parken. Jag ska fixa potatissallad, i alla fall.

Onödiga prylar

Idag gjorde jag något man inte gör så ofta - jag impulshandlade på Billa. Inte för att jag hittade nåt gott, för det händer ju rätt ofta, utan för att jag hittade något roligt. Dessutom hade jag letat efter det sen i julas när jag tyckte att det kunde bli en bra julklapp till Kim: Sugrör med smak. Just det, visst låter det roligt??

Sugröret har små chokladkulor (eller jordgubbsdito, om man föredrar det) inneslutna på mitten, och när man sörplar i sig mjölken så fltreras den liksom genom chokladen och så får man instant-Oboy. Rätt praktiskt, egentligen, men inte alldeles nödvändigt. Inte särskilt prisvärt heller - ett tiopack sugrör kostar tjugo spänn. Fast kul är det!

(Sist vi handlade nåt på Billa för att det var kul var det en öl med pumpafrösmak. Österrikarna är ju tokiga i pumpafrön, Kürbiskerne, och speciellt i oljan som heter Kürbiskernöl. Då blir ölen inte bara rolig i sig utan bidrar till en rolig ordlek: Kürbiskernölöl...)

Dubbeläring

På onsdag så är det Siegerehrung, dvs prisutdelning, för alla österrikiska och steiriska USI-mästare. Leo berättade det för mig och jag tyckte att det lät hemskt trevligt, men det passade inte så bra eftersom det är på min danstid och det är dagen före lasertentan. Fast när jag tänkte lite på det så vägde gratis mat och lite egoboosting högre än dans, så jag bestämde mig för att gå ändå. Speciellt som Stefan ändå inte hade tänkt dansa på onsdag.

Sen, idag, fick jag ett mail från Schoko som påminde mig om att jag inte bara är österrikisk fotbollsmästare utan även steirisk innebandymästare, så då måste jag ju gå. Dubbla priser, ju, dessutom i olika sporter! Dessutom så fick jag tydligen pris som bästa spelare på den turneringen, fast jag har inte hört ett ord om det själv eftersom jag gick tidigt, så om nån skulle vilja påminna mig om det så vore det ju roligt.

Synd att jag var i Sverige när de österrikiska akademiska innebandymästerskapen gick - hade jag spelat med då hade jag blivit trippel mästare...

Kryptiska tvättråd

Tapasätandet i fredags var mycket lyckat. Las Tapas har en uteservering som fyller hela innergården, och det gör att det blir en slags mysig innekänsla fastän men sitter ute. Maten var både god och prisvärd, men det fick till följd (i kombination med ölen) att vi inte alls orkade gå på Erasmusparty efteråt. Mätta och trötta var vi och gick hem i stället.

Fast medan vi åt lyckades jag naturligtvis lägga mat på mina kläder. Sätter man ihop mat på små spett är det nästan oundvikligt att den sprätter iväg nånstans när man ska försöka få loss den - jag hatar det. Alltså skulle jag tvätta igår. Mitt fina linne som jag har köpt i Prag har lite pärlbroderier runt ringningen, så jag tänkte att jag skulle se till att läsa tvättrådet noga, och då fick jag läsa den här solklara anvisningen:


"Tvättas från vänster"... Va???! Hur då? Ska man stå lite snett vänd mot tvättmaskinen när man matar den, eller hur menar de? Eller ska man se till att linnet snurrar i vänstervarv hela tiden? Jag har ännu inte lyckats klura ut vad de menar, men på något sätt blev det ändå rätt, för linnet kom ut ur maskinen i god form.

Drömtentan

Igår och idag hade vi den avslutande delen av Risikomanagement-kursen, med professor Muhr. Han är en till sån där som är ökänd för sina lätta tentor, och han gjorde oss inte besvikna. Gårdagens föreläsning var en halvtimme kortare än sagt, och avslutades med att han räknade upp sex (aslätta) frågor om risker och kompletterade med att ge oss svaren (vilka vi redan hade, eftersom vi precis hade gått igenom det). Idag hade vi fem minuters föreläsning och sen kom tentan - vilken gick till som så att han bad mig välja ut tre frågor som alla sen skulle besvara. Inte mig emot... Så borde alla tentor vara!

Och nu ska vi ut och äta tapas. En sväng till Erasmuspartyt kanske det blir sen, men med tanke på att det just nu, halv åtta, är 26 grader varmt så lär det vara olidligt på Stern. Speciellt som på att man inte får öppna fönstren.

Damen med hunden

När man cyklar längs Mandellstrasse så ser man ganska ofta en tant i permobil med en liten lurvig hund av obestämd modell (bichon frisé eller möjligen ostylad pudel). Enlig källor så är hon fullkomligt trafikfarlig på sitt fordon. Jag tycker mest synd om hunden, efter den gången jag såg tanten i godan ro åka trottoaren fram med hunden bakom sig, släpande längs backen i kopplet. Hunden ville tydligen inte alls ut och gå den dagen. Fast idag såg det ganska harmoniskt ut, hunden i knät och permobilen på trottoaren istället för mitt i spårvagnskorsningen.

Jag vill inte plugga mer!!! Det är jätteskönt väder, vi ska snart tillbaka till Sverige och man vill göra en massa roliga saker medan man kan. Rent teoretiskt så kan jag ju strunta i de sista kurserna, jag behöver ju inte poängen, men det känns så fegt...

Det börjar bli lite tidsbrist de sista dagarna också. Vi blir hämtade redan den 9:e, typ, och då blir det svårt att hinna med både Budapest och Wien, som var planen. Fast det verkar som om det går att åka till Budapest första veckan i juli, sen till Wien på helgen och så kanske vi kan åka med Johans mamma därifrån till Graz eftersom de hade tänkt sig dit (till Wien, alltså) på resan. Då skulle det funka fint. Dessutom har jag lyckats hitta ett bra mål för ett sista Buschenschank-besök. Igår var vi och drack öl för att fira att HCI-kursen var slut, och just som jag skulle till att be Wolfgang om ett bra tips på lokalt hak berättade han att hans föräldrar har en Buschenschank. Perfekt att ta med svenska besökarna till!

(Och det här inläggets rubrik syftar på Tjechovs novell från 1899, ett av få verk som jag, trots dess närvaro i mina föräldrars bokhylla under hela min uppväxt, inte har läst. Inte mer än fem sidor i alla fall.)

Essensen av arbete

Just nu är mitt studieassistentjobb löjligt tråkigt. Jag har suttit flera veckor och gjort sökningar på patientsäkerhet. Eftersom jag har fått uppåt 4500 träffar (3600 efter att ha försökt smalna av sökningen) så har det tagit ett tag att gå igenom dem, och jag är inte klar än. Det är ett aparbete.

Men samtidigt fick jag lön idag, och det känns ärligt talat inte alls dumt. Speciellt inte den här gången, för då fick jag kvartalsbonusen på sisådär en halv månadslön. Plötsligt inser jag, som säkert många före mig redan gjort, varför jag arbetar.

Därmed inte sagt att jag skulle göra vad som helst för pengar - men en hel del kan jag visst ta...

Lindchen i Sverige III: Bröllopet (eller Tåget Som Försvann)

I fredags gick jag upp före fyra för att hinna duscha innan flyget gick. Det gick bra att ta sig till Stockholm, det var jättekul att äta lunch med min STORK-polare Martin och mötet med Avskiljandenämnden tog bara tjugo minuter. Det var sen jobbigheterna började. För att göra en lång historia kort så kostade X2000 990 spänn för studenter, och Malmö Aviations finfina sommarpriser för studenter gällde typ ett flyg varannan tordag med fullmåne, förutsatt att katten hade gått ett varv motsols runt dasset. Alltså köpte jag biljett till ett snigeltåg. 50 grader varmt och familjevagn, och inte kunde jag sova heller.

Väl framme i Göteborg såg jag fram emot att lägga mig tidigt så att jag inte skulle vara trött på bröllopet dagen efter, men eftersom Johan inte var hemma och jag inte hade nån nyckel så var det bara att glömma. Då var jag bitter, men det blev bättre när jag hade åkt ut till honom i Majorna, ätit hemlagad sushi, gått på toa och tagit av mig skorna.

Bröllopet var bra, bortsett från vädret. Det känns som en hädelse att klaga när det är bröllop och sommaren slår till med 30 grader, men det var faktiskt lite för varmt. Mat- och framförallt vinlusten begränsades rejält, och efter middagen var man mer än däst. Det gick nog tio gånger så mycket vatten som vin, kan jag tänka mig. Samma värme gjorde att man inte kände så mycket för att dansa heller. Fönstrena i lokalen gick nämligen inte att öppna, så så småningom satt så gott som hela festsällskapet på en improviserad uteservering på trottoaren utanför lokalen. Inte så dumt. Fast som sagt, det var faktiskt ett bra bröllop. Käcka detaljer utan att bli banalt.

Att ta sig till Stockholm på söndagen visade sig vara ännu svårare än att ta sig till Göteborg på fredagen. SJ hade inte en enda plats om man inte ville åka 1:a klass, och så bra tjänar man inte som studieassistent på deltid att det skulle vara ett alternativ. Jag tänkte sätta mig på en buss ut till Landvetter för att åka standby med SAS, när jag kom att tänka på att om det nu var så som SJ sa, att allt var slut eftersom hundratusentals människor hade varit i Göteborg för att titta på när Götheborg (båten, alltså) kom tillbaka, så fanns det ju en risk att flygbiljetterna också skulle vara slut. Alltså ringde jag och väckte först Frida och sen Micke, båda på bakfyllan, och Micke befann sig till skillnad från Frida hemma och kunde upplysa mig om att det inte fanns några flyg heller. Tur att jag inte hade åkt till Landvetter, alltså. Det slutade med sex och en halv timme ombord på en av pålitliga Swebus Express bussar. Framme i Stockhom fem i nio. Det tog kortare tid för Johan att ta sig från lägenheten på Guldheden till lägenheten i Graz än det tog för mig att ta mig mellan Sveriges två största städer - är inte det lite otäckt??

Det var roligt att träffa Jenny i alla fall, och att få titta på hennes fina lägenhet. Hennes stora soffa var också mycket bekväm att sova på.

Och nu är jag tillbaka i Österrike och kommer inte att se Sverige nån mer gång förrän vi flyttar hem på riktigt i juli. Jag ser fram mot det, faktiskt.

För att byta ämne så visade det sig att jag inte alls kan spela Europacupkval med Leoben. Om man deltar i kvalet så får man inte spela göra spelarövergångar förrän i november, och eftersom jag är ensam målis i Burås igen så håller det inte riktigt att vänta så länge. Typiskt, men bra på ett sätt, eftersom jag slipper ta några svåra beslut om jag ska lägga pengar på att åka till Italien eller ej.

Schon wieder...

...ist es passiert. Att jag blivit österrikisk mästare, alltså. Idag spelades de akademiska fotbollsmästerskapen i Wien. Gårdagens födelsedagsfirande hos Astrid fick skötas lugnt (så gott det nu gick med det giftiga bålet toppat med jordgubbsbitar som impregnerats med sprit i ett dygn) eftersom vi åkte från Graz vid åtta i morse.

Första matchen spelades helt utan uppvärmning, och dessutom utan fotbollsskor, eftersom det var förbjudet. Jag antar att det var för att skydda gräsmattan, men då är frågan vad de sparade den inför?? Om inte en fotbollsturnering är skäl nog? Nej, just det, vi är ju bara flickor... Vilket är ett ännu bättre skäl till att tillåta det, eftersom vårt spel inte direkt sliter på planen.

Anyway. Jag spelade i mål två och en halv match (busenkelt) och ute en och en halv (jobbigt!!) och sen vann vi. Två vinster, två oavgjorda och 6-0 i målskillnad. Det som var märkligast med dagen var matbristen. Jag käkade en tallrik müsli halv åtta innan vi åkte, sen blev det ingen mat förrän halv fem. Halv fem! Otroligt att man överlevde efter fyra spelade matcher! Efter min första halvlek ute mådde jag inte alls bra, men en halv chokladkaka och en halv banan fick mig åtminstone att gå rakt igen. Österrikare är usla på att planera in matpauser i arrangemang. En McChicken har sällan smakat så bra som på hemvägen idag.

Och imorgon bär det av till Sverige igen. Ska bli kul. Måste packa.

Hjärnmos

Jag är alldeles jättetrött i skallen. Jag har pluggat och pluggat och pluggat för att på rekordtid bli bäst på Riskmanagement inom energibranschen. Det är inte så roligt, speciellt om man aldrig tidigare har ägnat sig åt hedging och Nichverfügbarkeit och volatilitet i nån större utsträckning. Jag fattar inte mycket just nu. Men nåt måste ju ha gått in.

Bara tentan imorgon är gjord så väntar hela sex dagars semester innan det är dags för nästa. Hurra.

Vädrets makter

Idag tänkte jag gå på måndagsfotbollspasset. Jag är visserligen inte anmäld dit, men jag frågade Leo om det gick bra, och det gjorde det. Jag har inte spelat fotboll på hundra år, och jag hade gärna känt på en boll innan det är dags för turneringen på torsdag.

Bara för det så spöregnar det, blandat med lite åska då och då (fast enligt den tillförlitliga källan wetter.at så är det växlande molnighet och 25 grader varmt). Om vi hade spelat på USZ som vanligt hade det varit okej, det är ju bara sju minuter härifrån, men nu är det nånstans på andra sidan floden. Inte toklångt, men ändå långt nog för att man ska föredra att stanna inne. Fast jag vill ju egentligen spela fotboll jättemycket...

Men om jag stannar hemma så har jag två till två och en halv timmes extra pluggtid. Det verkar behövas, för jag hittade ett extra Risikomanagement-skriptum som jag inte hade sett innan. Ytterligare 50 sidor att lära sig till på onsdag. Hu.

7 down, 1 to go

Nu har jag gjort tentan i Medizinproduktesicherheit. Jag var ensam, så då gick det ganska smidigt. En tvåa får man ju vara nöjd med.

Nu har jag alltså bara en enda stackars tenta till med Leitgeb, sen är det nog... Hurra!

Skolan - Sociala livet 1-0

Idag började jag dagen med att klättra på blockkursen. På en vägg alltså. Det hade med teamarbete att göra, och var väl skoj. Nån klättrare är jag inte, även om jag kom upp utan problem.

På kvällen skulle finnkollektivet på Merangasse ha skolavslutningsfest, med mat och klänningar och betyg och allt sånt. Dessvärre så har jag ju fortfarande en stor tenta framför mig, och det finns fortfarande för mycket att lära sig, så det blev en lugn kväll med hemgång strax efter tolv. Mest nöjd är jag över att jag kom undan Johans egenkomponerade vodka-vinägershot, och med mitt betyg. Fyror och femmor, visserligen i oortodoxa ämnen, men ändå.

Minst nöjd är jag över att jag inte fick se Danmark-Sverige ikväll. Mycket action, bra match, många mål, spänning och så en liten skandal som avrundning. Vi försökte titta lite via nätet, men det gick för långsamt, så än en gång fick vi nöja oss med webradio. Inte helt täckande, tyvärr. Men sammanfattningsvis tycker jag att det är självklart att Sverige ska få segern (och förhoppningsvis så räknas inte Elmanders gula kort), och det är alldeles i sin ordning att Zlatan fick stanna på bänken.

Kompetenztraining

Idag har jag varit på vad jag skulle vilja kalla min första blockkurs. Blockkurser är rätt vanligt förekommande här, naturligtvis beroende på utbildning. Johan har t ex gjort massor. Man går helt enkelt i skolan ett par heldagar, oftast med närvaroplikt, ibland gör man en tenta, och sen kammar man hem en näve poäng.

Som studieassistent blev jag erbjuden att gå en kompetensträningskurs. Det skulle vara med gruppdynamik och ledarskap och sånt, så jag tyckte dels att det var intressant, dels att det verkade som enkla poäng. Egentligen skulle jag ha gjort den förra veckan, men den omgången blev inställd, så jag gör den nu istället (även om jag verkligen hade behövt plugga till min tenta på måndag).

Rätt kul är det i alla fall. De andra studieassistenterna är schyssta, och imorgon ska vi börja med att gå och klättra för att på så sätt lära oss teamwork. Inte mig emot, det blir ju lite action i alla fall.

Och när jag kom hem hade Johan varit hemskt söt och lagat en massa god mat. Kombinationen heldag i skolan, ett glas vin och det faktum att man inte riktigt har hunnit sova ut efter Kroatien gör att jag på största allvar överväger att gå och lägga mig redan nu. Jag har trots allt skola imorgon med - en nackdel med blockkursen. Skola på lördagar borde vara förbjudet.