Schon wieder...

...ist es passiert. Att jag blivit österrikisk mästare, alltså. Idag spelades de akademiska fotbollsmästerskapen i Wien. Gårdagens födelsedagsfirande hos Astrid fick skötas lugnt (så gott det nu gick med det giftiga bålet toppat med jordgubbsbitar som impregnerats med sprit i ett dygn) eftersom vi åkte från Graz vid åtta i morse.

Första matchen spelades helt utan uppvärmning, och dessutom utan fotbollsskor, eftersom det var förbjudet. Jag antar att det var för att skydda gräsmattan, men då är frågan vad de sparade den inför?? Om inte en fotbollsturnering är skäl nog? Nej, just det, vi är ju bara flickor... Vilket är ett ännu bättre skäl till att tillåta det, eftersom vårt spel inte direkt sliter på planen.

Anyway. Jag spelade i mål två och en halv match (busenkelt) och ute en och en halv (jobbigt!!) och sen vann vi. Två vinster, två oavgjorda och 6-0 i målskillnad. Det som var märkligast med dagen var matbristen. Jag käkade en tallrik müsli halv åtta innan vi åkte, sen blev det ingen mat förrän halv fem. Halv fem! Otroligt att man överlevde efter fyra spelade matcher! Efter min första halvlek ute mådde jag inte alls bra, men en halv chokladkaka och en halv banan fick mig åtminstone att gå rakt igen. Österrikare är usla på att planera in matpauser i arrangemang. En McChicken har sällan smakat så bra som på hemvägen idag.

Och imorgon bär det av till Sverige igen. Ska bli kul. Måste packa.