Tapas i Leoben

Äntligen, nästan tre månader efter finalen, fick vi fira vår österrikiska innebandytitel. Mästarfest kombinerades med Javiers (Leobens herrmålvakts) disputationsfest på ett spanskt hak i Leoben. Mycket trevligt. Tapas och sangria till att börja med, och sen riktig tapasmiddag. Vid det laget hade jag nästan tappat aptiten, dels på grund av rätt många glas sangria och dels eftersom vi inte var säkra på om middag verkligen ingick, så vi såg till att äta rejält av det småplock som fanns.

Men roligt var det. Angelica kom senare eftersom hon hade jobbat, men sen var alla utom Olivia och Martina där. Sekt ur pokalen (som som tur var hade tvättats ur sen firandet i april) och god mat och öl. Så småningom var jag ju såklart tvungen att visa hur vi häver öl i Sverige, men tyvärr var jag inte nån speciellt god förebild. Ölen var för kall och för bubblig, och glaset för smalt, och jag för otränad, men jag tror ändå att de andra blev lite imponerade.

Tyvärr gick sista tåget tjugo i elva. Både jag och Angelica hade kunnat sova hos Heidi och Dodge om vi hade velat, men den rolighet som verkade finnas kvar verkade inte riktigt väga upp bekvämligheten med att sova i sin egen säng. Så Dodge skjutade oss till stationen, och nu är jag tillbaka i Graz. Jag har dessutom bestämt mig för att inte gå ut och träffa Johan och de andra på den irländska puben.

Ambulerande tyrolerorkester

Äntligen klar med tentor! Visserligen en kvar, nästa fredag, men till den måste jag bara läsa och inte lära. Stor skillnad.

Alltså kunde jag i lugn och ro fira kvällen med att träffa folk i parken, slappa, dricka öl och lyssna på slagverkskonserten i Parkhaus. Så småningom började det regna, och då gick vi vidare till en fest hos nån för mig okänd tyska.

Stället vi kom till liknade mest en knarkarkvart, även om det låg bra mitt i stan, men det fanns åtminstone till att börja med gratis bål. Lite senare, när nån hade fimpat i bålskålen, kändes det inte lika motiverat att stanna.

Fast just som jag var på väg att övertala mitt sällskap om att det var dags att röra på sig dök kvällens överraskning upp. Ett gäng skejtarkids, med en mental ålder på (åtminstone efter min bedömning) cirka sjutton, hoppade in i hallen med trumpet, tuba och dragspel och började spela ompa-bompa-musik. Det gör inte skejtarna hemma! Efter ett tag tänkte de sluta, men ändrade sig efter att ha blivit erbjudna varsin öl. Coolt - det händer bara i Österrike! Konserten finns på film, jag ska bara lura ut hur jag ska kunna lägga upp den.

Fast sen gick vi ändå. Loris, den lille fransmannen, är normalt inte så onykter eftersom han ofta kör, men ikväll var det tydligen party. Jag har en underbar film på honom när han dansar loss på egen hand på Continuum, och den filmen kommer också att dyka upp så fort jag vet hur.

Nu ska jag sova.

Grngrrr...

...nu är jag sjukt trött på att plugga. Bildgivande diagnosmetoder är visserligen intressant, men materialet är rätt tunt, så man får sitta och googla upp allt bit för bit. Ganska tidskrävande. Det känns som om jag kan lite om det mesta, om än inte så bra. Vi får väl se hur det går. Sista riktiga tentan. Jag är tröööött!

Stirb langsam 4.0

Äntligen är man online igen. Principfast är ju bra att vara, men att vara principfast mot dem som har maktmedlen i hand kan vara lönlöst. För att göra en lång historia kort så har Inode, vår internetleverantör, varit dumma, så Johan har inte betalt räkningarna, och alltså stängdes internet av igår. Eftersom vi behöver det båda två var det inte så mycket annat att göra än att betala.

Stirb langsam 4.0 (kanske mer bekant på originalspråket: Live free or Die Hard) var helt okej och ungefär vad man hade förväntat sig. Bruce Willis är bra. Han klarar att vara både tuff och rolig,vilket t ex den här stadens son, Schwarzenegger, inte är lika bra på.

Shrek der Dritte

När vi skaffade våra bankkonton här i höstas fick vi tre gratis biobiljetter var som välkomstpremie. De har vi använt en gång, när vi var och såg Casino Royale i november eller nåt. Sen dess har det inte blivit nån bio (förutom 300, fast den såg vi på Royal English Cinema där fribiljetterna inte gäller), och eftersom biljetterna går ut ur datum på lördag så får det bli tätt mellan besöken nu.

Alltså var vi och såg Shrek 3, eller Shrek der Dritte som den heter på tyska. Helt okej, även om tvåan var bättre. Mer detaljer, liksom. Men den funkade på tyska. Det är nämligen något man måste ta med i beräkningen när man ska gå på österrikisk bio. Allt (om man inte går på specialföreställningar eller engelska bion) är ju dubbat, och det finns en risk att man missar detaljer när man inte förstår allt. Alltså gäller det att välja filmer med inte alltför invecklad intrig, och gärna utan alltför mycket prat. Actionfilmer, t ex, funkar fint.

Återstår alltså ett biobesök, och det är inplanerat till på fredag. Gissar att det blir Stirb langsam 4.

Tröttsam tränare

Leo är faktiskt inget vidare som fotbollstränare. Med tanke på att han tränar tjejer som i de flesta fall bara har spelat några år så kunde man ju kanske vänta sig lite vänlighet och uppmuntran, men det är det ont om (om man inte heter Jody och är snygg och kommer från Kanada, förstås). Mycket gnäll över att man inte rör sig rätt eller skjuter för dåligt - men så vitt jag kan bedöma så är det mycket sällan det tränas på såna saker. Positiv feedback ges mest för mål och snygga dragningar, inte för en bra passning, god blick för spelet eller snygga uppspel. Och konsekvent är han inte heller - stannar man en boll går det för långsamt, gör man det inte är man för slarvig.

Idag skulle han stå i mål för oss, men det var väl för långtråkigt, så han var ute och rände på planen långa stunder. Naturligtvis resulterade de i att de andra gjorde cirka tusen mål, och lite mer gnäll när vi inte hämtade upp det direkt. En gång skulle jag precis dra på ett skott, när Leo dyker upp och skjuter bort bollen rakt framför fötterna på mig (utanför, förstås). Känns lite löjligt, faktiskt. Tur att han inte tränar barn, i alla fall.

Midsommar, fotboll och oändliga smärtor

Det går mycket väl att fira midsommar i Österrike med. Det blev lite knytkalas i parken med sill, köttbullar, jordgubbar, fejk-prinskorv, svenska snapsar (fast jag hade gjort min egen Turkisk peppar-snaps, mums!), ägg och potatissallad. Tack IKEA! Det byggdes till och med en midsommarstång av nedfallna grenar, servetter och ett jättelikt järnkors till skulptur som stomme. Dansade gjorde vi också, till urinvånarnas förtjusning. Två små barn av okänd härkomst hängde också med på nåt varv groddans. Inte illa!

På kvällen gick vi till USI-festen med 20 000 besökare. Jag träffade en hel del människor jag kände, men eftersom det var så stort så fick man t ex vänta tjugo minuter på att på köpa en öl. Sånt är jag allergisk mot, så när de inte ens spelade bra musik längre bestämde jag mig för att det var dags att gå hem. Det tog förstås en stund, men vi var ändå hemma redan vid ett-snåret. Fast med tanke på att midsommarfirandet hade börjat vid två så var det inte så himla tidigt.

Vi träffade förresten en österrikisk kille som pratade otroligt bra svenska. Han hade varit i Sverige ett och ett halvt år och skulle börja doktorera i Stockholm nu. Det är nog lite överdrivet, det där att svenska ska vara ett så svårt språk.

När man vaknade på midsommardagen så var man ändå rätt glad att man hade gått hem tidigt dagen innan, eftersom jag skulle spela mixed fotbollsturering, arrangerad av min favoritfotbollstränare Leo (observera ironin). Jag, Marika och Josefin var där i utsatt tid, strax före tio. Nån gång före tolv gick första matchen... Kan vara rätt irriterande när man hade behövt varje minuts sömn. I varje fall så lyckades vi ta oss vidare från gruppspelet och t o m vinna vår grupp efter att ha dragit till med en 6-2-seger i sista matchen (jag gjorde ett jättesnyggt mål!). Kvartsfinalen vann vi på straffar, men i semin fick vi stryk på samma sätt. Ett sjukt osympatiskt lag var det också, som lät sina egna egna tjejer stå över och tog in bättre från andra lag i stället. Det är ju himla praktiskt, att man kan byta spelare mellan lag så där, eller? I finalen höll det dessutom på att bli slagsmål efter att deras målvakt hade knockat en av motståndarlagets jätteduktiga tjejer. Tog död på hela stämningen, gjorde det.

Vi stackars trötta tredjepristagare - och vår hejaklack - orkade inte vara med på grillfesten på kvällen, så när vi hade tagit emot vårt pris (öl!!) gick vi hem och duschade snabbt och avslutade kvällen med pizza på Sägewerk. Sjukt trött var man, framför allt i kroppen. Efter andra eller tredje matchen hade jag bilder i huvudet av hur jag injucerade glykogen direkt i lårmusklerna, men jag fick nöja mig med nån form av sportdryck. Balansen av vätska och mineraler och sånt var väl en gnutta ur lag efter midsommarfirandet.

Och idag är jag döende. Kan inte röra mig. Känner mig som åttio och har t o m ont i lilltårna. Johan är och badar, och även om jag hade orkat ta mig med så finns det inte en chans att jag hinner. Måste plugga som vanligt. Men nu är det snart slut!