Sen började jag bygga. Enligt instruktionerna så ska man helst vara två som bygger, men det tyckte jag lät som trams. Jag satte glatt igång att skriva skruvar och plugga pluggar och det var inte förrän jag skulle foga ihop sidstyckena nån timmar senare som jag insåg att sällskap nog hade varit bra. Det var AS-svårt.
Jag ska inte gå in på detaljer eller vilket språk jag kände mig tvungen att använda, men till sist gick det. Sen skruvade jag några fler skruvar och byggde ett par lådor och så var det dags att spika fast bakstycket.
Då tog det stopp igen. STOPP. Det var som att spika i sten - jag skojar inte. Inte för att jag är bäst i världen på att spika, men viss kompetens har jag trots allt. Men icke. Jag valde att bocka fast spikarna när det tog stopp, men efter ett samtal med far så fick jag veta att jag inte fick göra så. I stället fick jag det tidsenliga rådet att skaffa mig en karl.
Fast nu har det visat sig att det faktiskt går att spika. Det gäller bara att vara försiktig med de små skitspikarna och se till att de slås i i absolut 90 graders vinkel. Sakta men säkert, största problemet nu är att jag kommer hem så sent hela tiden och inte vill irritera grannarna allt för mycket.
Är väldigt ivrig att bli klar så att jag kan resa skåpeländet och se hur skevt det har blivit när det monterats av ett ensamt fruntimmer. Så här ska det i alla fall se ut:
No comments:
Post a Comment