Finalen mot Skofja Loka var mycket tät och spännande. Fast innan vi kunde spela den var vi tvugna att hitta till hallen. Angelica har skrivare men inget internet, och jag har internet men ingen skrivare, så lösningen på hur vi skulle ta oss till Union-Halle i Wien var helt enkelt att ta med min dator med sparad vägbeskrivning på. Det visade sig funka utmärkt. Vi kom fram utan att ha kört fel en enda gång (även om Angelica var mycket nära att svänga vänster där man inte fick, tills jag snabbt och bestämt avrådde henne), men sen tog det oss ju dryga tjugo minuter att hitta parkeringplats och träna fickparkering. Men det gick, det med.
Man var inte lika laddad den här söndagen som den förra. Titeln som österrikisk mästarinna var ju bärgad, nu gällde det vilka som skulle bli internationella österrikiska mästarinnor. Fast det är ju inte fy skam det heller. Eter att ha sett Wien spöa ett decimerat Zell i matchen om tredje pris fick vi taktiken förklarad för oss av Andy från Leoben istället för Dodge, som hade vattkoppor. Ett fall framåt, enligt min mening. Att vi ens fick taktiken förklarad för oss, alltså. Att den sen var dikterad av defensivens och grisspelets konung kunde man ju inte göra så mycket åt.
Matchen var bra, den allra bästa i år, måste jag nog säga. Skofja tog ledningen i powerplay i första perioden, men vi kvitterade genom Anja i andra perioden. I tredje perioden gjorde vi 2-1, återigen Anja, men Skofja kvitterade ganska raskt. Sen var det tufft spel och usla domarinsatser fram till förlängningen, tio minuters sudden death. Inga mål där heller, även om vi fick slita hårt i boxplay. Alltså var det dags för straffar.
Jag gillar egentligen straffar, dels för att jag är bra på det, dels för att jag inte kan förlora. En straff ska gå in, tar jag den är det en bonus. Nåja, det kanske inte är så i lika stor utsträckning som i fotboll, men ändå. Nu var jag visserligen en aning skakad efter att ha släppt in en straff förra helgen, men det var bara att andas djupt och sätta igång adrenalinpumpen.
Fast det blev inte så spännande. Deras första straff gick utanför, den andra blev bortdömd och den tredje tog jag utan problem. Vid det laget började jag undra om vi skulle behöva stanna och lägga straffar hela kvällen, för vi satte ju inga heller. Skofjas nästa straff tog jag också. Sen kom Juliane, och hon visade en gång till att hon gör de viktiga målen. Tjoff - bollen i krysset! Alltså behövde jag bara ta nästa straff, så skulle det vara klart. Nu gjorde jag förstås inte det, men det var mest på grund av att tjejen sköt bollen någonstans i riktning läktaren.
Alltså är vi internationella österrikiska mästarinnor, och vi firade med sektdusch i duschen och stora klunkar detsamma ur pokalen (stor!). Medaljerna var inte dumma de heller, stora och tunga med hälsning från Der Bundeskanzler på baksidan. Synd bara att vi kommer från olika ställen, jag hade hemskt gärna hängt med de andra till Leoben och firat segern, men det gick inte. Olivia skulle hem och Angelica skulle till Schladming på skidresa, och det blev för sent för att ta tåget. Vi får väl ta igen det i sommar , hoppas jag.
No comments:
Post a Comment