Onsala Runt

Idag har det hänt: Mitt livs första officiella lopp. Löpning, alltså. Allt började med att Robban skickade ut en länk, det var Onsala Runt, man kunde springa ynka fem kilometer om man ville, startavgiften var låg och gick till koptiska kyrkan i Egypten (som ju ligger mig såååå varmt om hjärtat) och så lovade Robban hemgjorda chili- och vitlöksmarinerade burgare och öl hemma hos honom efteråt.

När jag anmälde mig till det här rådde viss värmebölja. Det gjorde det inte idag. Det var åtta grader och regn. Jag var beredd att donera den där startavgiften till kopterna utan att svettas för den, men sen satt jag visst där i Kalles bil och var på väg. Ooops. Dessutom fick jag mig en lustig liten överraskning när jag hämtade ut nummerlappen och studerade bansträckningen: Den var inte alls 5 km, den var dryga 6. Inte för att det spelar mig så jättestor roll, men en ökning på 20% jämfört med annonserat är ju en del...

Kort sagt: Det regnade, men man vande sig. Jag sprang fort i början för att komma förbi folket, alltså var jag jättetrött efter två kilometer. Människor började springa om mig och jag ville börja gråta för varje enskild en. Då kom en uppförsbacke och jag insåg att min luftstrupe var i storlek av ett sugrör samtidigt som det lät som en pipande fåeglunge när jag andades. Då började jag gå. Då sprang ännu fler människor om mig, och jag insåg att jag faktiskt hade legat någorlunda bra till. Försökte springa igen. Funkade inte. Gick lite till. Sen var det okej att springa, och helt plötsligt sprang jag jättefort. Ville ju komma ikapp folk igen!

Fortsatte springa fort. Sen blev jag trött igen. Fast jag bet ihop. Sen, när jag var så nära att jag anade ängen där målgången var, blev jag akut trött i benen. Då var jag tvungen att gå uppför en uppförsbacke, och i samma ögonblick kom Kalle, som sprang 12 km, och klappade mig på ryggen när han sprang om mig. Det spelade ingen roll, jag orkade ändå inte springa just då. Fast sista biten gick det.

Det skumma var tiden. Kilometertiden var ungefär vad jag brukar få när jag springer här hemma, och då snackar vi ändå en sväng när jag gick en lång bit på grund av amatörastma. Hmm. Måste ha sprungit som attan när jag väl sprang.

Slutsats: Jag ska inte springa ihop med andra människor, det har jag sagt länge. Den Onda Tävlingslinda är bra att kunna plocka fram vid många tillfällen, men inte vid såna här. Klarar inte av att bli omsprungen, då blir jag förbannad, och så försöker jag springa alldeles för fort så jag dör. Då blir det ett extremt skumt lopp - jag som brukar ligga på ett löjligt konstant tempo.

Anyway, hamburgarna hos Robban var delikata, likaså de hembakta hallongrottorna. För att inte tala om ölen... Men nu är jag belåten över att vara hemma. Har haft en superlugn hemmakväll och försökt få nåt gjort, och det har jag. Har äntligen lånat en såg och fixat till den där extra klädstången i garderoben som jag har drömt om sen jag flyttade in. Jag är övertygad om att mitt liv kommer att bli lyckligare nu när jag har en rymligare garderob!!