Menisken

Idag var det dags för första innebandymatchen, träningssådan, alltså. Det hade varit jätteroligt, om jag inte hade varit ett bakismonster. För att göra en lång historia kort så var jag toastmaster på nollmiddagen igår, och gick med på servitörssittningen efteråt. Så långt var faktiskt läget under kontroll, det som förstörde allt var snuset. Jag ska inte gå in på detaljerna, men jag är stort tack skyldig min uppoffrande pojkvän som var hårhållare och taxibeställare. Jag behövde den hjälpen.

Tyvärr så hade inte metoden att spotta ur sig all alkohol hjälpt i morse, eller så var det en ond nikotinbakfylla, för jag var inte alls i form när det var dags att gå upp. Hade allvarliga problem med att få i mig frukost. Fast efter nån promenad runt kvarteret vid Svingeln så blev jag långsamt i stånd att röra mig igen, och matchen (mot Älvstrandens juniorer) började jättebra. Jag gjorde visserligen nåt katastrofalt utkast, men plockade en hel del bra bollar också. Men ungefär mitt i andra perioden gjorde mitt knä nåt dumt. Det brukar ju bli så att man känner att nåt lägger sig fel, och så blir det svullet. Det var så det kändes den här gången med, bara det att det vägrade lägga sig rätt igen. Till sist knakade det till ordentligt, och sen knäppte det och låste sig flera gånger. Tyyyypiskt menisken. Jag gick av och Erika offrade sig och hoppade in. Vi vann med 8-6, och jag slapp i alla fall släppa in några mål den tiden jag spelade.

Jag hoppas verkligen att knät inte kommer att hålla på så här något mer, för det var väldigt obehagligt. Det gör lite ont nu, speciellt när jag har suttit stilla, men det är inte svullet. Fast det känns nästan inte som något gott tecken i det här sammanhanget. Jag ska till sjukgymnasten för ryggen imorgon, så jag tänkte be henne känna på det åtminstone. Om det behövs kanske hon kan hjälpa mig med remiss till en knädoktor, annars tar det ju hundra år.

Vill inte ha ont i knät, är ju jättesugen på innebandysäsongen!!